Jag minns så tydligt att jag tänkte ”Nu lägger jag den här så att jag enkelt kan ta på den imorgon och inte tappar bort den” och sedan dess är den borta. Förlovningsringen has gone missing. Den är spårlöst försvunnen.

Det är egentligen inte hela världen, jag bor ju trots allt i en liten lägenhet och kommer troligtvis att hitta den igen (även om jag börjar bli osäker då jag dammat av varenda litet hörn…) men det beskriver tydligt hur förvirrad jag är i nuläget. Det planeras bröllop för fulla muggar, en välgörenhetsmatch med allt som hör till stundar och självklart var jag tvungen att tacka ja till en extra högskolekurs just den här terminen. Jag älskar att ha många bollar i luften och tänker alltid att det inte ska bli några problem, men det blir det.

Ibland funderar jag på om det är såhär alla som går in i väggen håller på? Känner att dem har alldeles för mycket men lyckas ändå trycka in mer och mer? För någon vecka sedan när det var som mest kaos på alla plan satt jag nämligen här med tom blick, gråten i halsen och ett fruktansvärt mående. Jag var beredd att hoppa av det mesta och verkligen leva upp till mitt nyårslöfte om att våga säga NEJ till saker som inte längre känns kul. Vi skulle kunna säga att jag gjorde något liknande, hehe. Jag slog nämligen på Reneés brygga, grät och skrattade i kapp med Robert Gustafsson, Claes Malmberg samt Yoga-girl och sedan kändes allt lite bättre. Det var som att klumpen försvann och jag tänkte helt enkelt logiskt. Jag får prioritera och göra det viktigaste först, det näst viktigaste därefter och skulle tiden inte räcka till så får jag helt enkelt hoppa över det lägst prioriterade.

Det har funkat för mig, just för att jag har haft möjlighet att göra så. För en person som hamnar i samma mönster på en arbetsplats måste det vara fruktansvärt. Där är det svårt att prioritera eftersom (i de flesta fall) allt förr eller senare måste bli gjort. Men ingenting är omöjligt och det går fortfarande att rangordna arbetsuppgifterna. Jag försöker göra något liknande och fokuserar på min sysselsättning och börjar varje dag med att läsa och skriva det som ska göras på kurserna och därefter, när tiden räcker till gör jag något annat.

En annan vana som kommit in i mitt liv sedan jag började må lite halvdant och tappade minnet är att bada. Det är precis lika underbart som det låter även om min kära skrattar gott när jag kommer ut från badrummet efter två timmar. Ja, det är sant, jag kan ligga i badkaret i upp till två timmar och kolla på någon tv-serie samt dricka kaffe, vin, vatten, äta glass, mat, oliver – lite vad som faller mig i smaken. Jag har lärt mig att lägga till välmående på prioriteringslistan. Det får mig nästan att bli lite stolt då jag insett hur viktig jag själv faktiskt är.

En sak jag dock har reflekterat över är att om samhällsutvecklingen fortsätter på det här sättet, att pensionsåldern ska höjas och pensionerna sänkas, arbetsbördan ska bli tyngre på den ena arbetsplatsen efter den andra och sociala medier håller våra skallar uppkopplade dygnet runt, så kommer det att bli tufft. Sjukskrivningarna kommer definitivt inte bli färre och jag kommer utan tvekan att få predika det här med egentid i badkaret med både middag och efterrätt för att få ställningen att återgå till det ”normala”.

Sedan jag tog bort facebook i mobilen och lärde mig att prioritera (visserligen bara tre veckor sedan men ändå…) så mår jag mycket bättre. Jag kan återigen sova gott, jag sitter inte i min ensamhet och gråter och framförallt mår jag rätt okej. Minnet är fortfarande på vift men med tanke på mitt (och en kär f.d. kollegas) smeknamn: Doris (efter Hitta Nemo) så kanske det är något som aldrig varit på topp… Nåväl, det enda som fattas nu är nog att jag hittar min förlovningsring, det är nog den dagen jag kan säga att jag återigen är genuint lycklig…

Ta hand om er därute och kom ihåg att vissa saker inte behöver göras idag!

Krönikan publicerades för första gången den 12 februari på www.vxonews.se

Önskar er en trevlig helg!

Känner ni igen känslan när man står och diskar och släpper proppen och istället för att smidigt rinna iväg så stiger vattennivån i den andra diskhon... Det är vardag här hemma hos mig! Dagligen föreslår jag att vi ska ringa vaktmästaren men ni vet hur killar är, dem ska "fixa" allt själva. Tack vare det har vi fortfarande stopp i avloppet, en sisådär 3 år senare... Hur gör ni för att få hjälp av rörmokare utan att trampa er kära på tårna?

Det värsta måste ändå vara stopp i avloppet på toaletten, framförallt i badkaret om jag ska utgå från mina egna upplevelser! Jag fullkomligt ÄLSKAR att krypa ner i badet med en kopp kaffe och se på film. När jag sedan ska gå upp brukar jag ta ut ploppen och avvakta tills vattnet har runnit ut. Eftersom avloppet var totalt igenfyllt när vi flyttade in i lägenheten så hade jag vatten över hela golvet när jag tillslut skulle stiga ur... Ajajaj, hehe.

Nej, tacka vet jag för rörmokare som på riktigt vet hur man tömmer avlopp - jag föredrar att se vattnet rinna bort i diskhon och bara försvinna när det lämnar badkaret!