Bebismys deluxe här hemma och Nova blir mer och mer förtjust i lillebror. Hon bryr sig inte överdrivet mycket men ibland vill hon pussa, klappa eller hålla handen med honom ❤️

Jag börjar dessutom återhämta mig från kejsarsnittet och även om det är länge kvar tills jag är helt hundra, får bära Nova mm. så känns det som att jag kommit en bra bit på vägen! Så skönt, nu kan jag återigen sova i sängen! Woho!

Hoppas ni alla har en mysig lördag, här väntar vi på att pappan i hemmet ska komma hem från kvällens match!

Glad Alla Hjärtans Dag till er alla!

Får nypa mig i armen för att förstå hur lyckligt lottad jag är.. ❤️

Vill du läsa min första förlossningsberättelse? En vaginal förlossning på Västerviks sjukhus där vår dotter föddes, klicka HÄR.

När det är dags för förlossning så ligger ungefär 3% bebisar i säte; med rumpan nedåt istället för huvudet. Som vanligt (minns ni Novas skena och att endast 1-2% får höftledsluxuation...) har vi alltså inte oddsen på vår sida eftersom att den här lille killen låg stadigt i sätesbjudning - även efter tre vändningsförsök.

Vi fick därför valen att (1) föda vaginalt i säte eller med (2) planerat kejsarsnitt.

Vi valde det sistnämnda och den 11 februari fick vi tid för ett planerat kejsarsnitt. 6 dagar före BF som var den 17 februari.

Fredagen den 7 december spelade Niklas hemmamatch. Jag, pappa och Nova bestämde oss för att åka ner och titta. Efter matchen åkte vi hem, gjorde varma mackor och kröp upp i soffan och slog igång den nya tv-serien "Tunn is" någon gång vid 23-tiden. Jag klagade på ont i magen och vred och vände lite innan värmedynan åkte fram, vid ett toabesök insåg jag att det var lite blod och anade att detta var den omtalade "teckningsblödningen". Vid 23.27 ringde jag förlossningen i Växjö en första gång men då jag "endast" hade tryck nedåt och enligt mig själv inga regelbundna värkar så kom vi fram till att jag skulle avvakta. Jag sa till Niklas att det var bättre att gå och lägga sig så jag kunde sova bort dessa förvärkar (i efterhand har han sagt att han förstod att detta aldrig skulle gå...).

Väl i sängen så fick jag mer och mer ont, jag startade värktimern på mobilen och fick verkligen andas mig igenom smärtan vilket gjorde mig (oss) orolig och vid 01.15 ringde jag återigen förlossningen som nu bad oss åka in...

Jag ringde pappa som låg och sov men snabbt gjorde sig klar och kom över i sann hund- och barnvaktsanda! TACK. Niklas tryckte gasen i botten och jag bad honom köra lagligt för det var då ingen fara, tills värkarna kom och jag andades väldigt mycket genom näsa-mun... 1-minuters-värkar med 4-minuters-vila var vi inne på nu.

Kl. 02.19 parkerade vi bilen och tog oss in till förlossningen.

Tester i massor, värkarna var ett faktum visade skärmen och bricanyl i benet för att försöka stoppa det som nu dragit igång. Strax därpå konstaterades att jag var 5-6 cm öppen och förhoppningen de haft om att vänta med kejsarsnitt till morgonen var över. Jourläkare ringdes in och jag kördes upp till operationsbordet med Niklas hack i häl. Det skulle till å bli ett akut kejsarsnitt istället för det planerade.

Det kändes konstigt att åka in i operationssalen och se alla läkare, jag var ju så med även om jag hade så ont av värkarna. Allt gick dock så fort och samtliga var så duktiga! Jag är verkligen imponerad - jag kände mig så trygg trots att jag egentligen är livrädd för allt som har med nålar och operationer att göra. Jag fick ryggbedövning och diverse läkemedel och snart kom Niklas in i fin sjukhusoutfit och tog plats jämte mig. Snittet lades och bara några minuter senare, kl. 04.03 föddes vårt andra barn - vår lilla son (i vecka 38+5). Han och Niklas försvann och snart hörde jag honom skrika och läkarteamet konstaterade att det var ett mycket gott tecken. Nu skulle jag fixas till och sys ihop, den här delen av operationen tog längst tid men jag kände fortfarande ingenting. Niklas och lillen kom tillbaka och jag fick se de två tillsammans, så värt allt! Niklas sa stolt att han nästan hade gissat rätt på vikten, 3210 g och 49 cm lång var vår lille kille. Längden fick vi dock avvakta några dagar med att ta reda på då han ville ha benen upp till ansiktet som en fällkniv, precis som i magen.

När jag var ihopsydd tackade vi det fantastiska teamet och skickades vidare till uppvaket. Här skulle jag komma tillbaka till det normala och bli av med blodtrycksmedicin och fortsätta må bra. I några timmar var vi här och jag led så mycket med Niklas som satt där på sin pinnstol i blå kläder och söt grön hårmössa och kämpade med att hålla ögonen öppna. Han hade ju trots allt jobbat, spelat match och kört in till Växjö istället för att påbörja en natts sömn och vad vi trodde skulle vara en produktiv, ledig lördag. Jag bad honom flera gånger gå ut och sätta sig i massagestolen vi sett utanför för att sova en stund men han vägrade. Han skulle vara kvar hos mig och lillen men jag har då aldrig förr sett honom så trött, vår superhero.

Under tiden på uppvaket började vi skicka till familjen och berätta vad som skett under natten. Det tog ett bra tag innan svaren haglade in och alla var i chock! Haha. Det var så mäktigt att ligga där med vår lille pojk jämte oss och veta att pappa/morfar var den enda som var medveten om vad som faktiskt skedde. De andra låg ju och sov i godan ro då snittet inte var planerat förrän flera dagar senare och eftersom värkarna startade så sent på kvällen så hann vi inte informera alla om vad som skedde förrän det redan hade skett. Kul att komma med en sådan fantastisk nyhet på lördagsmorgonen!

Vid 7-8-tiden på lördagsmorgonen fick vi lämna uppvaket och komma till BB. Jag mådde fortfarande väldigt bra då bedövningen satt i, åtminstone över snittet...

Väl framme på BB och när klockan började närma sig 9 på lördagsmorgonen så kom också mer och mer smärta. Den här smärtan var inte rolig vill jag meddela. Jag åt den smärtlindring jag fick och försökte njuta till max av vår lilla groda som hade benen åt alla håll och kanter, jag var så säker på att denna lille grabb skulle få skena pga. höftproblem så jag ville inte missa en sekund av mjukt bebisgos!

Jag hade kateter ända fram till söndagsmorgonen och det tackar jag verkligen för då jag bara svimmade när jag skulle resa mig på lördagen. Det var en obeskrivlig smärta och det svartnade direkt... På kvällen tog jag mig dock upp men inte i många sekunder. Fantastisk personal gav dock en grym belöning i form av vårt magiska förlossningsfika och Niklas köpte choklad och vi såg Melodifestivalen med en mjuk liten bebis på bröstet.

Redan på söndagen mådde jag mycket bättre även om det fortfarande gjorde ont i massor och jag höll på att svimma återigen när jag var uppe och gick men jag hade bestämt mig för att gå med till barnläkaren och höra utlåtandet om höfterna. Och där var det, ett klickande i höften... För att snabbspola så var vi hos ortoped som sa samma sak men på ultraljudet konstaterades att höfterna var friska (YAYYY) och vi skulle få uppleva första tiden med en MJUK bebis. Obeskrivlig lycka!

Summa summarum så var det väldigt oväntat att behöva ha förlossningsvärkar och smärtan efter kejsarsnitt men för bebisens skull var det bra att förlossningen drog igång av sig själv! Ungefär 4-5 timmar efter att värkarna drog igång var vår lilla pojk här hos oss, jag trodde aldrig att det skulle gå så snabbt den här gången... En häftig andra förlossning och totalt ny upplevelse.

Vill skicka ett stort TACK till Växjös lasarett som bemött oss på allra bästa sätt, vilken service och vilka människor. Riktigt positivt överraskad! :)

2020.02.08
<3

Vill du läsa min första förlossningsberättelse? En vaginal förlossning på Västerviks sjukhus där vår dotter föddes, klicka HÄR.