Krönika: Hur högt suckar du när en äldre dam försöker betala med sitt orange bankkort?

Den 15 augusti förändrades allt. Några minuter efter tolvslaget tog min fantastiska vän, min morfar, sitt sista andetag. Från att ha varit en del av mitt allt var han plötsligt borta. Så chockerande, så obeskrivligt ofattbart. Jag fick låna en ängel för en stund.

Det var natten mellan lördagen och söndagen som jag fick samtalet, mamma ringde och berättade att morfar fått åka ambulans in till sjukhuset och att det såg väldigt illa ut. Vi lade på och jag sjönk ner på golvet med kylskåpet i ryggen och tårarna började rinna… Tårarna rann och rann och tillslut hulkade jag av gråt. Jag kröp ner i min käras famn och grät hejdlöst tills jag tillslut somnade för att samla kraft…

Ni som känner mig vet att mormor och morfar är och alltid har varit mitt allt. Det går inte en dag utan att vi pratat i telefon eller på sms. Så fort jag har en ledig dag så är det dit jag åkt. Så har det alltid varit. Ända sedan det att mina föräldrar lämnade mig där som barn har jag varit frälst – de har skämt bort mig något så ofantligt och jag har alltid varit deras allt, precis som de har varit mitt allt. När det hänt något i mitt liv är de alltid dem första att få veta. Mina morföräldrar, mina gudföräldrar och mina allra bästa vänner.

På sjukhuset möttes vi av en relativt pigg favoritgubbe, han blinkade med ögonen och log som han alltid gör. Det enda jag saknade var en visslande trudelutt, en sådan vissling som man alltid har hört från källaren, i huset, när han var på väg upp efter att ha meckat med bilen. Det värmde i hjärtat att se hur förvånansvärt bra han ändå mådde och det underlättade att mormor fick prata riktigt med honom.

Min mormor är en stålkvinna, det har hon alltid varit. Fysiskt och psykiskt. När hon bröt handleden åkte hon inte in förrän någon dag efter och när hon behövde ta ett beslut om sin livsvän tog hon det som var absolut bäst för honom. Hon är en stålkvinna med ett hjärta av guld. Hon är min förebild i livet. Som hon ser på livet och behandlar människor ska jag också göra, i all evighet. Hennes osjälviska sätt och den kärlek hon ger är magisk. Hon är verkligen en underbar människa!

Jag minns fortfarande varje sekund vid hans sida, alla minnen som surrade runt i skallen samtidigt som tårarna rann nerför kinden. Jag glömmer aldrig när vi kom ut och jag kramade om mormor och hon sa några ord som jag aldrig glömmer. Ord som etsat sig kvar i hjärtat och som får stanna just där.

Det är fortfarande så obeskrivligt att min morfar är uppe bland molnen. Tillsammans med bl.a. min farfar, faster och morbror sitter han och dricker kaffe och äter wienerbröd. Samtidigt håller han koll på mig, jag vet att han har tagit på sig uppdraget som min skyddsängel.

Trots den obeskrivliga känslan av saknad är jag så glad att jag hade en så bra kontakt med honom och fortfarande har det med mormor. Jag älskar det faktum att vi pratar varje dag – om allt. När jag ser äldre människor som kämpar i affären och får en suck från några i kön när de ska använda betalkortet får jag så ont i hjärtat, har dem inga barn eller barnbarn som hjälper dem att handla? Hur konstigt är det inte för dem att pengarna är ”borta” och ett orange kort ska användas istället, med en kod som man aldrig kan komma ihåg? När man säger något så enkelt som ”hej” till en äldre och de skiner upp som en sol, då svider det till och jag undrar hur ensamma dem egentligen är?

I all denna hets med långa arbetsdagar, aktiviteter som ska fullföljas och sociala medier som ska uppdateras glömmer vi ofta bort våra äldre. Vi tror att alla vet vad vi gör när vi lägger upp en lång uppdatering på Facebook och vi tror att alla är lika uppdaterade i vårt nya, utvecklade samhälle och att alla hänger med. Det är fel.

Hemtjänsten och sjukvården gör ett fantastiskt jobb och förtjänar all cred och rejäl löneökning för allt jobb de gör. Fler ord behöver vi inte säga om den saken, de är oersättliga. Däremot bör du ta dig en funderare. Hur behandlar du äldre? Hur behandlar du dina nära och kära som tillhör den äldre generationen? Hur behandlar du de (för dig) okända äldre som du möter på stan?

Många människor bör ändra på sig själva och sina prioriteringar. Det är inte konstigt att vissa äldre blir bittra, de är ju helt utelämnade och ensamma och istället för att få hjälp drar folk högljudda suckningar och beter sig allmänt illa. Det är som med mobbning, även den som ”bara” ser på utan att göra något bidrar till att människor far illa. Det är hög tid att vi ALLA rycker upp oss och tar hand om dem som verkligen förtjänar det. Det finns ingen som inte har tid att ringa två gånger i veckan och prata i några minuter och förhoppningsvis även ha möjlighet med ett par besök.

Min morfar är en ängel. Tiden vi fick tillsammans är ovärderlig. Jag älskar dig för evigt.

Lyd nu mitt råd och se efter de äldre i din omgivning innan de också får en gloria och vingar. Annars kommer du ångra dig tusenfalt.

Gillar

Kommentarer