Krönika: Ska man följa tv-serier lika slaviskt som religion? På jobbet också?

Tro’t eller ej men nu har något jag aldrig trodde skulle hända hänt. Min bägare har runnit över gällande ”integrationen”. Jag har så många fantastiska invandrare och flyktingar i mitt hjärta och tycker ett flertal integrationsprojekt är jättebra. Nu börjar jag dock bli ruggigt irriterad över att vi ska tippa runt på tå och göra oss alla en stor jävla björntjänst.

Vad är det egentligen vi håller på med? Ena dagen får vi höra att en man vägrar ta en kvinna i handen och samtidigt får många nyanlända kvinnor dra ett enormt lass då deras män inte ska behöva hjälpa till med hushållssysslor… Allt enligt en bok. Vilka krav ska vi egentligen ställa i Sverige och vilka ska vara ett eget val? Vad är okej på arbetet och vad ska skötas på fritiden?

Två punkter i mängden och det är mycket mer som sker utan medias uppmärksamhet. Jag tycker det är fel. Jag tycker det är fel att vi ska tillåta allt här i Sverige. Om man har, eller vill ha, ett jobb så finns det vissa saker som bör vara ett krav i vårt samhälle. Ett sådant krav bör vara att man ska kunna hälsa på alla – gäller män som kvinnor och man ska inte heller be under arbetstid/lektionstid. Ja, ni läser helt rätt! Jag tycker att vi är alldeles för fega med att sätta ner foten. Religioner och sekter (svenska, arabiska, alla!) i all sin ära, men håll det till fritiden och låt det inte gå ut över skola och arbete. Och varför hör man sällan ett ord från statsministern om det här ämnet? Borde inte han som ska styra Sverige säga vad som egentligen gäller?

Flyttar man till Sverige så bör väl ändå kulturen i det nya landet spela roll – eller har jag fel? Jag tycker att vi ska mötas på vägen men det ska inte påverka studier och arbete negativt, det är fullkomligt oacceptabelt i min värld. Det som skrämmer mig är att många håller med mig men eftersom det tydligen är en ”icke-fråga” så lämnas den ganska orörd alternativt blir det så mycket ilskna kommentarer att folk backar. Så ska det inte vara.

När jag var i Turkiet med familjen för många år sedan åkte vi till en moské. Alla kvinnor i sällskapet fick ta på sig slöja och täcka hela kroppen innan vi äntrade. Ställde vi oss och sa: ”NEJ, vi går alltid i kort kjol och det ska vi göra nu också”. Nej, det gjorde vi inte! Vi var ju på plats i en annan kultur och tog seden dit vi kom. Varför är det inte så här? Är det för att vi aldrig vågar säga ifrån? Är vi rädda för konsekvenser? Är det för att vi biter ihop utan att säga något och förklara samtidigt som vi kokar på insidan men klistrar på ett falskt leende på utsidan – tills vi exploderar…?

Vi ska inte tvinga någon att äta griskött, vad man stoppar i sig är varje persons ensak. Några vill inte äta griskött och andra vill inte äta kolhydrater eller socker, det är okej.

Några vill inte ta i hand med myndiga män eller vuxna kvinnor vilket i många fall påverkar ditt arbete eller relationer i yrkeslivet. Det finns dem som firar ramadan, en högtid som går ut på att man under 29 eller 30 dagar inte äter och dricker så länge solen är uppe. Det påverkar energinivån och förmågan att leverera i skolan eller på ett arbete och därför tycker jag inte att det är okej – bortsett från om man tar semester under perioden. Vill du fira högtider hemma på din fritid, det är okej. Vill du inte ta en man eller kvinna i handen på fritiden, okej, det är ditt val.

Vill du ha ett arbete? Gör då det som krävs i ditt arbete, religion eller sekt får följas slaviskt hemma – precis som att jag får följa tv-serier slaviskt hemma, men såklart inte på jobbet.

Jämförelserna börjar bli löjliga men jag kan verkligen inte förstå varför hela svenska samhället ska förändras för att anpassa sig till alla människor som kommer hit? Det är fruktansvärt att krig och hemska förhållanden tvingar andra människor att fly och självklart ska vi ta otroligt bra hand om alla nyanlända men vi måste också få ställa lite krav tillbaka. Jag kan som sagt tänka mig att mötas en bit på vägen, men jag ska inte behöva gå den längsta sträckan. Någon måtta får det faktiskt vara.

Gillar

Kommentarer

Lisa,
Jag förstår verkligen vad du menar och tycker egentligen att man inte ska be på arbetstid MEN det blir ju också lite problematiskt. Om enda anledningen är för att det stör jobbet så kan jag tycka att det är värre med dessa rökare som går iväg betydligt oftare för att röka. Jag tänker att det är okej att gå undan en stund från jobbet oavsett om det är rökning eller bön som är anledning men att man bör känna av när det passar att gå iväg. Jag tänker dessutom att en bön inte behöver ta längre tid än ett toalettbesök så jag tycker inte att det är ett sånt problem...
None
Lisa Bengtsson,
Efter att ha haft den här problematiken i jobbet - då vi fått ut många nyanlända på jobb och sedan haft kontakt med arbetsgivare - vet jag att i många fall funkar det inte så i praktiken. Det är exakt på klockslaget (och ofta i minst 30 min) och vad som blir lidande i arbetet spelar då ingen roll.. (som sagt, i många fall - ej alla!)Jag har dock precis samma åsikt om rökare, jag tycker inte att det är okej att de går iväg flera gånger per dag utan tycker även där att man ska anpassa det till de raster man har. Jag tycker inte att man kan jämföra med toalettbesök då det är något alla går på, nöden har ingen lag och alla går på toa, icke-rökare, rökare och alla som ber.. Det som i min värld blir orättvist om man får gå och be samt röka under arbetstid (bortsett från raster och lunch) är att man i princip straffar de personer som inte röker eller ber. Tio minuter hit och dit blir ganska mycket om man räknar ut det på ett helt år eller ännu värre, en hel karriär.. Men det är min åsikt det, alla är välkomna att ha sin åsikt och i slutändan är det ju ändå varje arbetsgivare som bestämmer över sina arbetsregler. 😊
lisabengtssons.com