Några rader om den sociala ensamvargen som blev ensam

Det är obehagligt att inse det faktum att man är ensam. Jag är omringad av så många fantastiska människor men när det väl kommer till kritan så är det tomt runtomkring mig…

Jag sitter här ännu en fredagskväll, helt ensam och vet inte en kotte jag skulle kunna ringa (som till 110% svarar JA) för att fråga om vi ska hitta på något. Hur blev det så?

Som tonåring var jag översocial och hade sällan 1 minut över. Jag ville umgås varje vaken sekund och allt var roligt! Idag känner jag mig gnällig, jag vet inte hur jag ska bete mig i en situation där det är verkliga människor istället för karaktärer från en tv-serie som jag umgås med via en skärm. Usch, jag skäms verkligen över hur det har blivit men jag vet inte hur jag ska hantera det?

Jag vet inte när det hände. Jag vet inte hur det hände. Innerst inne har jag alltid varit en ensamvarg men samtidigt social. Nu är jag bara ensam.

Hur får man riktiga vänner i den här åldern och till råga på allt med det liv jag lever – ”hockeyfru-livet” i olika städer nästan varje år. Ibland undrar jag om jag har varit för svag? Jag kunde uppenbarligen inte stå emot förälskelsen till min nuvarande fästman, vilket i sig är underbart men också otroligt sårbart. Att inte våga sätta mig själv först utan att alltid prioritera andras välmående som dessutom inte är något man slutar med på en dag, eller en vecka för den delen…

Världens finaste människor finns fortfarande i mitt liv men mitt nya, ensamma jag har gjort något med mig. Jag vet knappt hur jag ska sköta dessa relationer för att inte förstöra dem? Jag vill inte bli för mycket och istället blir jag ingenting. Jag överanalyserar, jag är dålig på att höra av mig och känner mig mest som en pain in the ass. Varför? Jag brukade ju alltid vara solstrålen själv och riktigt rolig att hänga med (eller åtminstone har jag fått för mig det! Hehe).

Nej, gott folk. Nu har det gått långt. Min ensamhet börjar äta upp mig inifrån. Det är pinsamt att skriva det här, jag skäms över att vara så ensam när andra har så mycket roligt att göra och verkar ha ”the time of their lives” samtidigt som jag ser One Tree Hill för femhundraelfte gången och bara drömmer mig bort i en värld som inte exciterar. Jag är livrädd för att en dag vakna upp och vara bitter. Tänk om jag ser tillbaka på ett liv i soffan? Ensamheten tog över och jag umgicks nästan aldrig med en levande själ, jag missade alla livets äventyr och levde med en stor klump i halsen. Missnöjd. Förtvivlad. Olycklig.

Usch. Måtte det aldrig bli så.

Till alla vänner jag en gång haft, fortfarande har eller kommer att ha en vacker dag: Ni betyder så otroligt mycket för mig och även om jag är värdelös på att höra av mig och vara en bra vän så saknar jag er. Jag vill vara med på alla vardagligheter och allt roligt! Hoppas att vi hörs och ses snart, supersnart!!

Man ångrar aldrig det man gjort bara det man aldrig gjorde…

Gillar

Kommentarer

Lillasyster,
DU ÄR DEN BÄSTA OCH FINASTE AV DEM ALLA❤️ Den glädje du sprider runtomkring dig är oslagbar och alla mår bra i din närhet! Du får inte trycka ner dig själv såhär, du är verkligen inte ensam❤️
None
Lisa Bengtsson
IP: 82.99.3.229