Not being good enough

Att aldrig räcka till är något som skrämmer mig. Trots att jag har läst böcker som ska locka fram självkänsla, jag har gått i grupp där man fick prata och höra att man räcker till och jag har provat att varje dag se mig i spegeln och säga; Lisa, du är vacker och du räcker till! Jag har en pojkvän som varje dag berättar för mig hur fantastisk jag är och en familj som hyllar mig till skyarna. Varför hjälper det inte? Varför känns det som att jag aldrig är bra nog?

När jag såg tillbaka på min tid som liten så trodde jag att jag var skittrist och ful. I somras när jag vi gick igenom förrådet hemma i huset hittade vi så sanslöst många foton. Vet ni vad jag såg? Jag möttes av en glad, busig och riktigt söt liten Lisa. Jag var inte alls den jag har fått för mig att jag var. Hur kommer det sig?

Ibland undrar jag när den här känslan av att inte räcka till infann sig? Som liten kan jag omöjligt ha känt det med tanke på hur lycklig jag ser ut att vara på alla bilder. Var det när kompisarna började bli bra på allt från friidrott till dans och jag stod där och stampade med en kvast eller var det på dansträningarna, där jag befann mig helt utan taktkänsla? Var det någon av alla tusentals gånger då jag hörde folk säga hur söt min superfina lillasyster var/är? Var det någon gång när hjärtat krossades?

Mina syskon har alltid haft förmågan att leverera när det gäller sport, alla tre. Om ni undrar vad det svarta fåret istället gjorde så satt jag och åt bullar eller hamnade dåligt till i löpartävlingarna. Jag hade aldrig förmågan att ge allt. Mitt bästa resultat i löpning är en andraplats. Hur många som tävlade? Jag minns inte om vi var två eller fyra…

Min passion hamnade istället på det kreativa. Jag har varit krönikör i många herrans år, jag har skrivit reportage och fotat för olika företag och tidningar. Jag har sjungit en hel del, varit Sunnerbolucia hemma för kommunerna och alltid älskat att synas. Det är väl inte helt fyskam det heller? Det är saker jag är stolt över men på något sätt glömmer jag bort det jag lyckats med.

Varför blev jag inte bara en tjej som spelade fotboll eller innebandy, fick ett lag fullt av tjejer och en härlig självkänsla?

Istället känns det som att jag aldrig kommer att vara vacker nog. Jag kommer aldrig att lyckas med något så bra att jag verkligen blir riktigt nöjd och jag kommer nog aldrig att kunna fokusera bara på mig.

Det känns som att alla andra är så himla bra. Den ena efter den andra lyckas med saker som känns smått omöjliga. Alla andra tar så stora kliv samtidigt som jag står och stampar på samma ställe. Jag kan nästan få panik när jag tänker på andra personer i min ålder, vilka framgångar de lyckats nå och här sitter jag bakom en dataskärm och hoppas på att någon ska plinga på dörren och ge mig världens chans och att jag sen skulle räcka till.

Trots att man en dag kanske skulle nå en enorm framgång och få fortsätta höra hur bra man är, blir det någonsin tillräckligt? Är det bara jag som känner så? Känner tjejerna som hade ett stort fotbollslag och vänner överallt likadant?

Tro nu inte att jag är världens mest negativa människa som avskyr mig själv. Ibland kan det gå veckor när allt känns hur bra som helst. Det är bara det att ibland önskar jag att var något mer, ibland något annat.

Maybe one day I’ll fit in and be enough, for me.

Av: Lisa Bengtsson

Gillar

Kommentarer

Lisa Bengtsson,
Bara mig själv skulle jag faktiskt tro. Tack, så snälla ord. Tror det är mycket sen mamma och pappas skilsmässa för något år sen, jag vill vara överallt och alla till lags. Hur mycket jag än är det så vill jag va det mer.. Jag hoppas du har rätt. Av de valda orden så låter det ju inte så dumt. Får läsa de varje gång de sviktar igen! TACK!
lisabengtssons.com